Utbränd för evigt?

För snart tre år sedan gick jag in i den berömda väggen, eller rättare sagt jag drog i nödbromsen om än lite för sent. En dag när jag mediterade sa min guide att jag skulle avboka alla arbetsuppdrag jag hade i min kalender den kommande veckan. Jag lovade. Han räddade nog mig ifrån en fullständig katastrof. Några veckor tidigare hade jag reflekterat över hur många olika åtaganden jag hade inbokade i min kalender, så mycket att jag visste att jag inte skulle hinna övriga arbetsuppgifter som jag visste skulle trilla in efter hand. Jag vet att jag tänkte "Det här kommer att gå åt helvete". Men jag bet ihop och kämpade för om mindre än två månader skulle det bli semester.

Jag stannade hemma några dagar, gick till jobbet men det gick inte så bra. Jag kunde inte tänka så bra och visste inte vad jag gjorde där. Var hemma några dagar till tack vare helgdagar, gick till jobbet. Proceduren upprepade sig en tredje gång men det blev också den sista. En läkartid var nödvändig.

Jag var hemma en månad. Spelade golf, promenerade och vilade. Hade det bra. Patrik och jag åkte iväg på en resa. Lade oss i varsin solstol en vecka, vilade upp oss. Härligt för nu laddade jag mina batterier för att få en resterande bra semester och sedan börja jobba igen - trodde jag. Samma dag som vi kom hem från semestern kände jag mig konstig. Inte alls glad, pigg och utvilad som jag borde. Åkte iväg och spelade seriespel i golf. Golfen gick inte bra och jag märkte hur svårt jag hade för att prata med människor, även dem jag kände.

Det var då helvetet bröt loss. Min hjärna hade under semestern gått ner i totalt viloläge och den hade inga som helst planer på något annat. Det gjorde ont att existera, att ha en känsla i kroppen av att bara vilja tömma ut allt innanför skalet. Utmattningsdepressionen var ett faktum.

Det har gått två och ett halvt år sedan dess och jag kämpar fortfarande både med min hjärna och min ork. Jag har åkt på ett rejält bakslag och nu är det tufft för jag är trött på att vara sjuk. Mitt tålamod tryter. Jag vill inte behöva tänka på hur mycket belastning min hjärna tåler. Jag vill få tillbaka mitt goda minne. Nu vill jag faktiskt vara den jag var, jag orkar inte vara sjuk längre. Denna sjukdom begränsar mig, det är ett handikapp där det inte syns på utsidan hur mycket jag kämpar på insidan.