Tack för allt kära Kajsa

Idag är det fredag och det har gått tre dagar sedan jag fick veta att du samma morgon hade lämnat oss. Just då var jag uppkopplad, mitt i en arbetsdag. Jag hörde orden men tog inte in innebörden. Det kom först på kvällen när allt hade stillat sig. Då kom sorgen och vad händer med mig nu? Det är så många tankar som pågår i mitt inre, det finns så mycket jag vill säga och berätta. Påminna dig om vår historia, vår vänskap som är så fin. Jag pratade med din dotter dagen efter och trots att det som hände kom som en chock för oss alla, är vi glada för din skull. Att du fick lämna livet på jorden så snabbt som du önskade. Utan lidande.

Du kom till mig för vägledning en dag i maj för bara tre år sedan, det skulle lika gärna att kunnat vara tio. Efteråt berättade du att någon hade rekommenderat mig men för att kunna rekommendera mig vidare, var du ju tvungen att kolla upp mig själv. Jag klarade provet. Vid det tillfället avslutade vi med att prata om mig. Hur jag har hamnat där jag är. Min utmattning som jag då kände att jag inte blev fri ifrån. Den otroliga trötthet som slog till när jag minst anade det och som var en jobbig sak att hela tvingas ta hänsyn till. Sjukvården som hade tagit prover men som sa att det inte var något fel på mig. Då berättade du att du var biopat och att en utmattning ofta gav utmattade binjurar och att det var något som sjukvården aldrig tittar på. På det ödmjuka sätt du alltid hade föreslog du att jag kanske skulle komma till dig så du kunde testa mig med din maskin. Maskinen kunde visa energiobalanser, fysiska obalanser och avsaknad av ämnen i kroppen.

Jag kom till dig en kort tid senare och du testade min kropp för första gången. Du provade, skrev, provade igen och lite till. Du sa alltid att du ville dubbelkolla för att inte dra några förhastade slutsatser. Du var alltid otroligt noga. Och efter varje test så berättade du vad du hade hittat och tips på naturliga läkemedel som kunde hjälpa. Men du gav alltid mig valet, om jag ville, och du såg alltid till att bara jobba med det viktigaste. Lite i taget. Det handlade aldrig om att pracka på mig tio preparat utan kanske tre. Ett av preparaten jag köpte den första gången, var ett som skulle hjälpa mina utmattade binjurar. Efter att ha tagit tabletterna i drygt en månad, vaknade jag en dag med en känsla av att någon hade tänt en lampa. En inre lampa. Det var livets lampa. Tack Kajsa för att du hjälpte mig att få mitt liv tillbaka.

Vår vänskap utvecklades och när vi inte sågs i vår profession så hördes vi av då och då. Många och långa samtal hade vi. Flera gånger när vi sågs så berättade du att mina ögon växlade färg och fick en vacker lyster när jag var uppkopplad, som stjärnor. Flera gånger sa du att mina ögon är vackra. Tack för att du berättade det, du har fått mig att uppskatta mina intensiva och för somliga jobbiga blick.

Vi pratade om livet, om själen, om existentiella saker. Du berättade om din andliga resa, vissa delar av dit liv. Pratap som du hade följt i många år. Det finns speciellt en sak som han har sagt som jag har burit med mig och som jag ofta använder. Det var när vi pratade om intuition och hur svårt det kan vara att veta om det är hjärnan eller intuitionen som talar. Pratap hade helt enkelt konstaterat att det vet man inte förrän efteråt. Det är så sant. För vi måste ju leva i de fysiska kropparna vi har fått med allt vad det innebär i form av livsläxor och ego. Även om vi utvecklar vår intuition och lyssnar på den så innebär ju inte det att allt bara flyter på och är perfekt. Detta sätt att resonera ger tröst tycker jag.

Jag tog kontakt med dig många gånger för att fråga om jag kunde skicka en klient till dig. Du hade ju egentligen gått i pension men din önskan att hjälpa dem som trodde på det du gjorde fanns kvar. Du sa att du absolut inte ville ha någon skeptiker för det hade du inte längre tid med. Och nej, jag skickade ingen skeptiker till dig även om du kanske någon gång råkade skicka en skeptiker till mig. Tillsammans hjälpte vi människor att få tillbaka sina liv. Jag hjälpte dem med den själsliga aspekten, du med den fysiska.

Du ställde upp när jag behövde dig. Som den där söndagen förra året då jag hade haft ont i kroppen hela dagen och inte förrän sent på eftermiddagen förstod att det var gallan. Jag ringde dig och du sa åt mig att komma. Du satte nålar efter att ha testat så att det verkligen var gallan och så var det onda borta. Så här i efterhand är jag tacksam över att jag kom förbi med en bukett tulpaner dagen efter för att visa min uppskattning. Det är ju just såna saker som man annars ångrar när någon försvinner, allt man inte gjorde. Men jag sa ofta till dig hur glad jag var över att du hade hittat mig. Hur mycket du berikade mitt liv och mitt andliga växande med dina klokheter.

En händelse som jag alltid kommer att minnas med glädje är då jag i september 2018 hade bokat en tid hos dig för att få en genomgång innan jag reste på semester. Hur din maskin tjöt så du blev helt nervös, trodde att den hade gått sönder, när det i själva verket var mina andliga energier eller hur jag nu ska uttrycka dem, som gjorde att maskinen flippade ur. Du sa att du aldrig hade varit med om något liknande. Haha, ja, det var ju därför jag kom för att se att det verkligen inte var något fysiskt fel på mig utan att det var det jag brukar kalla uppstigningssymptom som orsakade min enorma trötthet. Jag hade varit övertygad om det men det var skönt att få det bekräftat.

En dag i höstas när du hade varit hos mig för att få vägledning, gick en tanke genom huvudet. Jag vet dock inte om den sa "Våra vägar kommer att skiljas åt" eller "Era vägar kommer att skiljas åt". Jag vet inte om det var din eller min själ som sa det. Jag vet att jag reagerade på att det var lite konsigt men tänkte att det kanske var så att vi skulle glida isär för att jag steg i frekvens, att vi kanske inte skulle ha så mycket gemensamt längre. Det logiska tänkandet kan skapa många förklaringar.

Polletten trillade ner i onsdags när jag blev påmind om tanken. Det var inte i det jordsliga livet våra vägar skulle skiljas åt. Din tid var ute. Så vad ska jag nu göra utan dig kära Kajsa? Det tomrum du har skapat på så många olika plan. Det själsliga utbytet, glädjen när vi tillsammans hjälpte någon och så kommer jag. Min hälsa, mitt mående. Antagligen är jag redo att klara mig själv men det är faktiskt så att jag inte vill det. Jag vill inte vara utan dig i mitt liv. Jag vill inte men jag måste. Jag vet att du är i ljuset för jag såg dig hos mig när jag healade igår. Du stod bakom mig och du kändes nöjd även om du har mycket att stå i. Din omsorg för dina barn och barnbarn. Jag vet att du är med oss på ditt sätt och du är med oss i våra tankar och minnen av en fantstiskt fin vän och medmänniska. Tack för allt kära Kajsa!

/rosa-ros.jpg