Kontrollbehov

När jag började i medial träning, fick jag höra att jag har ett kontrollbehov. Mitt kontrollbehov har många gånger gått ut på att nå det perfekta livet genom att fatta de perfekta besluten. Att vända och vrida på saker för att vara helt säker på att jag fattar rätt beslut. Men oj, att jag inte förstod innan att allt det där perfekta inte existerar. Man kan aldrig helgardera sig för att saker alltid ska bli som man tänkt sig. Hur många gånger har jag inte bannat mig själv för att vara omständig i mitt beslutfattande. Men herregud Camilla, hur svårt kan det vara? Tyck någonting, bestäm dig. Saken är kanske den att jag inte tycker och tänker en massa om allting. I och med detta så blir det svårt att bestämma sig.

När det gäller det mediala så handlade mitt kontrollbehov om att förmedla de perfek tolkade budskapen där mottagaren förstod precis vad jag menade och jag själv med för den delen. Men nu stoppar jag där. Det är inte jag som ska förstå budskapen alla gånger och det går inte att vara perfekt. Jag ska ge ett exempel på vad jag menar:

Vid ett tillfälle på en medial träning satt vi i en cirkel och deltagarna skulle ge budskap till varandra. Jag hade fått upp ett kors och tillhörande två ord, även vem mottagaren var. Men jag tyckte det var väldigt torftigt så jag sa ingenting. Efter en stund vände sig vår lärare till mig och bad mig säga vad jag satt och höll på. Va, jag? Menar du att du vet att jag har fått något till mig? Ja men... Inga men, säg nu. Jag framförde mitt budskap och det var mitt i prick. Kvinnan som fick det förstod precis vad jag menade och kramade om mig i tårar av tacksamhet.

Nu vill jag inte på något sätt påstå att jag lärde mig hela min läxa där och då. Det har varit en lång väg att gå men oj så skönt det är att bli befriad. Befriad från alla dessa tankar om att försöka vara perfekt. Jag är den jag är och det har jag lärt mig stå för utan att för på ett helt nytt sätt.

Ett annat exempel då jag tänkte bort alla om och men var i våras när jag och Patrik letade hus. Vi hade tittat runt några månader och så länge man inte hittar någonstans där man vill bo, är det också svårt att föreställa sig vilka omställningar det kommer att innebära. Jag skulle ju ta barnen och flytta några mil, en ganska stor omställning. Så kom vi till det där huset som i våra ögon var det rätta. Vi kände båda när vi klev in i hallen första gången att det var något speciellt. Den dagen la vi ett bud på huset och efter en vecka var det vårt. Varken jag eller Patrik förstod någonting. Hur gick detta till? Hur kunde vi fatta ett så stort beslut så snabbt? Det var absolut inte likt oss. Det vi gjorde i det läget var att följa känslan och låta den leda oss. Den där direkta känslan av att allt känns rätt. Ingen av oss ifrågasatte den. Ingen av oss tänkte tanken att vi skulle leta vidare efter någon ännu mer perfekt.

Jag är så otroligt tacksam för denna upplevelse och att universum ordnade det för oss så vi fick vårt hus!