Livet och döden som egentligen inte finns

Vår fysiska kropp är själens boning så länge den är här på jorden. Kroppen är bara ett skal, något nödvändigt för att vi ska uppfatta och kunna identifiera varandra. På andra sidan behövs inte den. Där känner själarna igen varandra genom sin energi. Precis som när jag mötte min skyddsängel första gången. Då såg jag henne inte först, jag kände bara den oerhörda värme och kärlek hon förmedlade. Hon kom till mitt inre rum, mitt hjärterum, en dag och jag kunde inget annat än att bara omfamna och suga åt mig av den kärlek hon förmedlade. Det kom vid en tidpunkt då jag hade det väldigt jobbigt på grund av min utmattningsdepression. Hon gav mig tröst och hopp. Jag omfamnade henne länge, länge och när jag gick vidare för att hälsa på andra besökare jag hade i mitt rum den dagen så antog hon ett utseende. Hon blev en ängel och jag är övertygad om att jag inte såg henne först för att jag säkert inte hade vågat sugas in i hennes energi på samma sätt då.

Angående den fysiska kroppens varande eller inte så hade jag en klient som frågade om en bekant som hade gått över till andra sidan. Han har inte fått någon gravsten av sina släktingar och hon var lite bekymrad över detta. Nog för att hon visste att han hade blivit begravd i en familjegrav men hon tyckte att han skulle ha en egen sten. Hennes vän kom till mig väldigt tydligt och fick mig att förstå att stenen inte betyder någonting. Han är ju inte där, på begravningsplatsen. Det är bara kroppen, skalet, som är där. Han, själen, är precis där han vill vara nu, överallt. Han gav mig en bild och känsla av hur han svävar omkring och den oerhört härliga frihetskänsla han känner nu. En frihet han enligt kvinnan inte hade när han levde, styrd av sitt arbete. Han visade mig hur han är och hälsar på sin vän ofta och att han ibland kan bli frustrerad över att kvinnan inte märker av honom när han är och tittar till henne. Mötet med denna kvinna och själ var en riktigt fin upplevelse,