Känslan av igenkännande

Ibland möter vi människor som vi tycker oss känna igen eller bara fascineras av. Jag kan så här rakt upp och ner inte påstå att det har hänt mig så många gånger som jag kan komma ihåg men jag har varit med om två sådana på kort tid nu. Jag ska börja med att berätta om kvinnan som fångade min uppmärksamhet varje gång hon kom cyklande genom byn där vi bodde. Jag hade ingen aning om varför jag lade märke till just henne men jag vet att jag upplevde henne som kraftfull och lite majestätisk. En vacker dag hamnade vi i samma meditationsgrupp och efter att den upphört, har vi nu hamnat i samma meditationsgrupp igen fast på annan ort och andra ledare än tidigare. För att nu inte snurra in mig helt i min berättelse, ska jag berätta att hon heter Lena. En dag tog Lena med sig en annan kvinna, Yvonne, till meditationen. Jag hade hört talas om Yvonne genom Lena tidigare så jag visste vad hon jobbade med, vilket intresserade mig. Direkt när Yvonne kom in i lokalen var det som att jag drogs till henne. Jag fick anstränga mig för att inte verka påflugen. Under meditationen fick jag till mig att jag skulle gå på behandling hos Yvonne och att hon har mycket att lära mig. Där var jag igår. När vi höll på att bli färdiga frågade Yvonne om jag hade känt något när vi möttes första gången. Ja, det hade jag ju och på ett lite märkligt sätt tyckte jag själv. Yvonne hade förklaringen: vi har levt ihop på Atlantis. Att jag har levt där visste jag men jag har aldrig tidigare träffat någon därifrån. När så jag messade Lena för att berätta detta, fick jag veta att anledningen till att jag har känt igen henne beror på samma sak. Vi har alla tre levt tillsammans på Atlantis.

Nu är det inte så att detta är något som jag bryr mig så mycket om för det var då men jag tycker ändå att förklaringen till varför vi känner igen varandra är intressant. Det är detta jag kallar för själsfränder. Dem kan vi ha många av. Jag tror mig ha hittat en till men den bekantskapen har jag inte mediterat över ännu. Det mötet skedde i en meditationsgrupp som jag normalt sett inte går i. Jag hade hälsat på de andra och så kom den här kvinnan och vi tog i hand. I samma ögonblick stannade tiden i ett par sekunder och jag såg på hennes reaktion att något hände med henne också. Vi har försökt att finna en gemensam nämnare till var vi skulle ha kunnat mötts i detta livet men jag tror att sanningen ligger längre bak än så. Min sambos mamma upplevde samma sak när vi möttes första gången. Hon har berättat att hon kände det direkt när jag klev in i hennes hall. Förmodligen hade jag fokus på något annat just då så jag kände inte det samma men däremot har jag nu i efterhand förstått att vi har ett speciellt band. En vacker dag kanske nyfikenheten tar överhanden och vi tar reda på hur det ligger till för skojs skull.