Jag visste inte

För en tid sedan fick jag ett mail från en som gick i samma klass som jag i grundskolan. Hen hade vid något tillfälle läst om hur jag hade upplevt att jag blev mobbad och skrev nu att hen inte hade förstått hur dåligt jag hade mått. När jag först läste mailet, läste jag det som att hen inte hade vetat om att jag blev mobbad och genast kom det förflutna ikapp mig. En känsla av att jag har inbillat mig alltihop. Minnena kom tillbaka. Hur P gav R sitt skärp för att R skulle slå mig när alla utom jag hade gått hem för någon hade gömt min jacka eller väska. Den där obeskrivliga känslan av förnedring som infinner sig efter att ha blivit slagen. M som sa att jag såg ut som ett rivjärn i ansiktet och skulle skämmas för att visa mig ute. Den skammen har jag verkligen levt med. Motståndet till att gå in i en affär för jag ska skämmas för att visa mig. S som var populär hade makten att se till att jag inte fick vara med de andra. Utfrusen gick jag min egen väg och det spred städerskorna ut i byn. Jag var den där konstiga som alltid gick själv. Redan då var jag nog ganska djup i mitt sätt att vara och hade därför svårt för att passa in. Jag kände mig annorlunda och det tog många år innan jag vågade skaffa mig vänner.

När utanförskapet drabbar ens barn, är det tungt. Ännu tyngre när skolan agerar och föräldrar till de inblandade reagerar med att uppmana sitt barn att söka sig till andra. Som om det är farligt att vara vän med min dotter för att jag och skolan inte accepterar tråkiga attityder och att min dotter blir utstött så fort de blir oense om något. Tungt när min dotter kommer hem och säger att de andra inte vill komma hem till oss för de tror att jag är arg på dem. Jag är inte arg, jag är besviken. Besviken för att föräldrar inte förstår att skolan har en skyldighet att agera när lärarna ser det som sker med egna ögon. När barnen inte gör något för att dölja sitt dåliga beteende, som om det var ok. Min dotter vill verkligen vara med i gänget och gör nu allt för att låtsas om att ingenting har hänt. Jag hoppas innerligt att detta inte sätter samma spår i henne som det gjorde i mig. Att hon verkligen kan släppa det och gå vidare.

/0144c0677fd3e0ab5af87719207c2d4c18580fcd56.jpg