Jag tonar in - men bara när du ber om det

Härom dagen pratade jag med en kvinna som ärligt berättade att hon var rädd för mig, rädd för min medium titel och det okända som det innebär. För henne är det jag gör lite av övernaturlig art och något hon blev varnad för när hon var liten. Jag förstår precis vad hon menar för jag kan också ha känslan av att bli genomskådad ibland. Att undra vad personen jag möter får till sig. Det händer helt omedvetet för jag vet att det inte fungerar så. Jag tonar inte in på människor för att ta reda på saker om någon inte har bett om det. Jag har inget som helst intresse av att läsa av någon. Den information som jag eventuellt skulle kunna få är helt värdelös om jag inte har någonstans att göra av den. Jag är dessutom mån om den personliga integriteten.

Ett exempel är en klient som har kommit till mig många gånger utan att vi har jobbat med vägledning för henne, inte mer än de regressioner hon har gått igenom. Det har samtalats om människor i hennes liv och vid ett tillfälle undrade hon om jag hade tittat på en specifik relation. Nej, du har inte bett mig om det så därför har jag inte gjort det heller. Och så är det hon vill ha det. Att komma till sina egna insikter.

Så är det inte för alla. Ibland vill vi titta in i framtiden av olika anledningar, få hjälp på vägen eller få tips runt en relation. Jag säger alltid att vi har vår egen fria vilja och att framtiden därför är svår att förutsäga men jag kan be och få titta på möjligheterna till att uppnå ett visst mål. Ofta finns det ett hinder i vägen, något som hindrar oss från att nå det vi önskar oss allra mest. Det jag gör då är att berätta vilka förändringar som kan vara nödvändiga, i alla fall för att enklast nå målet. Ibland handlar det om att man ska träna på att tycka om sig själv och vara snäll mot sig själv. Ibland har vi stagnerat i vårt liv och behöver nytt flöde och ny inspiration. Just att få berättat för sig att det krävs arbete med sig själv för att nå det man önskar, är inte alltid så populärt. Alla tar inte emot råden med öppen famn. Många av oss är vanemänniskor. Vi gör och tänker som vi alltid har gjort. Umgås med människor som vi har valt en gång i tiden. Att då få reda på att något av allt detta kan ligga och störa för att nå ett mål är inte glädjande alla gånger men jag hoppas ändå att jag har fått tända ett ljus i mörkret.