Inte många knop

Du har kanske läst att jag var på seans och fick budskap från min morfar. Att han var frustrerad över att jag inte har märkt att han försökt få kontakt med mig. När jag tog emot budskapet lovade jag samtidigt att försöka höra honom. Jag gjorde det inte dagen efter, ja det tog flera dagar innan jag samlade mod. Mod för att inte tro att min önskan om att få kontakt skulle ta över. Mod för att våga lyssna på vad han hade att säga. Igår gjorde jag det. Igår efter en vägledning på distans lät jag honom tala. Jag skrev ner allt. Han gav mig en ny syn på sitt och mormors liv. Han berättade hur han och mormor har förundrats över min styrka under mina svåra perioder men alltid vetat att det skulle bli bra. Att det som hände var meningen. Och så sa han en del personliga saker som jag behåller för mig själv. Men det har fått mig att gråta. All den kärlek jag fick när han pratade, fick tårarna att spruta. När jag senare läste igenom vad han hade sagt, satte tårarna igång att komma igen. Samma sak idag. Det känns som om mitt hjärta håller på att svämma över. Av kärlek, av tacksamhet, av så mycket att jag inte kan sätta ord på det. Det är så mycket att ta in i känslokroppen att jag inte får så mycket annat gjort, det går inte i många knop. Men det gör ingenting. Att få vara med om detta är stort. Större än jag kan sätta ord på.