Har du gått i mina skor?

Den inre vägledningen tycker jag är den bästa, då vet jag vilken riktning jag ska ta. Men ibland behövs även inspiration från någon annan. Ibland faller saker på plats när någon annan sätter ord på det man egentligen redan vet.

I helgen har jag varit på en medial utvecklingskurs som visade sig även ge mig nya insikter om mitt eget liv och mina känslor. När vi skulle meditera andra dagen, "råkade" jag (egentligen min själ) att ge mig ut på en egen resa. Jag åkte till ett ställe där jag inte kan minnas att jag har varit förut, jag besökte min själsfamilj. Jag hade fått en hint om dess existens dagen innan. När jag kom dit, möttes jag av en fantastisk, villkorslös kärlek. Jag kände mig väkommen och accepterad för att vara precis den jag är. Där fanns inga förväntningar på att jag skulle vara någon annan än den jag är, att jag skulle göra om mig för att passa in. Det var den mest fantastiska upplevelse man kan föreställa sig och känslan går inte att beskriva med ord.

Så hörde jag kursledaren säga att vi skulle jorda oss och då insåg jag att då var jag tvungen att återvända till min fysiska kropp. Åter i kroppen gick det upp för mig att det finns människor runt omkring mig som är avundsjuka, missunnsamma och några tycker att jag är egoistisk för att jag inte visar dem tillräckligt mycket uppmärksamhet eller gör som de tycker. Det finns åsikter om vad jag ska göra för att de ska bli nöjda men de ser inte vad de gör eller har gjort mig i det förflutna. Mig kan man behandla hur som helst för jag klarar det säkert, det är i alla fall så det ser ut. Ett känslomässigt kaos uppstod. En oändlig sorg. Känslan av hur orättvis det känns. Varför ska inte jag få lov att känna mig duktig? Trots påhopp genom åren, har jag inte gett igen. Jag har varit tyst.

Mitt liv har för mig varit tufft på det känslomässiga planet. En tuff uppväxt med mobbing, gjorde att jag i stor utsträckning stängde av mina känslor. Att öppna upp för att känna igen, har varit en lång och jobbig process. Mitt liv har till stor del handlat om att göra andra nöjda, att vara andra till lags. En lärdom jag fick när jag brände ut min hjärna och kropp var att jag måste lyssna på mig själv, vad jag vill och mina behov. Vad min ork och energi räcker till, vad som ger mig energi. På kursen i helgen kom det som ett buskap, en av kursdeltagarna förmedlade det: glöm inte bort dig själv. Jag har kvar min sida att vara till lags men nu är det jag som bestämmer hur det ska gå till. Jag lyssnar på mig själv, jag bestämmer vilken väg jag ska gå och vem som går vid min sida. Det gör mig inte egoistisk. Jag gör så gott jag kan så döm inte mig för du har inte gått i mina skor.

/jag-ar-den-jag-ar.jpg