Avundsjuka och missunnsamhet

Avundsjuka och missunnsamhet verkar vara något jag har på min lott att lära mig hantera i detta livet. Det har gått upp för mig att det går som en röd tråd genom mitt liv. Under min skoltid fick jag veta av avundsjuka människor att jag inte skulle tro att jag är något. Jag var duktig i skolan, hade hyfsat bra betyg, och jag fortsatte att leverera trots orden MEN jag kände aldrig att jag var bra. Jag älskade att höra läraren säga att jag hade varit bäst på ett prov eller läsa upp något som jag hade skrivit men glädjen försvann lika snabbt. Den fick aldrig fäste.

I mitt yrkesliv som stålsäljare var min inställning till mitt jobb att jag var anställd för att tjäna pengar till företaget. Ett driv som gick ut på att se till att ha den kundportfölj som tjänade mest pengar i förhållande till mina lokala kollegor. Jag uppnådde målet men var inte nöjd för sedan skulle det hållas. Somliga såg inte på mig med blida ögon för jag hade inte tid att prata, vara kollegial, jag var driven liksom somliga av mina manliga kollegor men att de inte hade tid att mingla hade ingen någon åsikt om.

Så är jag då i nuet. Det jag kallar för min nya karriär för hur ska jag annars benämna mitt nya arbete. Mitt arbete som handlar om att hjälpa. Min inställning är, och har alltid varit, att vi som jobbar med samma önskan inte ska se varandra som konkurrenter utan stötta varandra. Vi uttrycker oss alla på olika sätt, får in olika saker, attraherar helt enkelt olika typer av människor. Låt oss synas och låt våra klienter få välja vem som tilltalar dem. MEN för ett par år sedan sa någon jag såg upp till att jag inte skulle skriva om mig på facebook för det kunde göra att andra blev avundsjuka på mig. Personen som sa det hade inte ens facebook då så någon har sagt det till hen. Den kommentaren har blivit aktiverad i mig nu. Varför får inte jag lov att synas och tycka att jag gör ett bra jobb? Varför ska jag ta hänsyn till om någon blir avundsjuk på mig? Är det mitt ansvar på riktigt? Om jag vill att mitt företag ska kunna försörja mig så behöver jag synas. Syns du inte så finns du inte. Så är det.

För första gången någonsin, tror jag, ska jag citera en klient som jag träffade för första gången nyligen: "Det är helt otroligt. Du har beskrivit mitt liv exakt som det är. Allt du har sagt stämmer precis". Och ett mail som kom igår: "Hej Camilla! Jag hade ett väldigt fint samtal idag där jag fick höra talas om dig i väldigt positiva ord. Jag skulle gärna vilja boka en tid för healing hos dig".

Är det fel att få känna sig nöjd? Måste alltid jantelagen följas? Svar: NEJ!!