Att vara ett offer eller inte

Vi kan programmera vår hjärna på många olika sätt. Vi kan göra det själva med hjälp av affirmationer vilket innebär att vi matar oss själva med positiva ord eller meningar för att uppnå olika saker. Ett sätt är att se sig själv i spegeln och säga att du är värdefull och fin. Om du inte tyckte det innan, så kommer det till slut bli så att du håller med. Ett annat sätt är det som jag kan göra under hypnos, att ge suggessioner. Då talar jag med det undermedvetna, får det undermedvetna att ändra olika tankemönster eller känslor. Spektrat är brett.

Jag har en erfarenhet av hur det kan bli om hjärnan blir matad med information som är mindre postiv. Under flera år blev jag matad med information om att jag var ful, att jag skulle skämmas för att visa mig ute. "Tro inte att du är något". Det blev min sanning också. Jag vågade inte ta kontakt med människor, vågade inte skaffa några vänner, hade svårt för att gå in i affärer för jag skulle ju skämmas för att visa mig ute. Jag var ett offer, ett mobbingoffer. Jag blev någon annan än den jag är på riktigt. Den känslan av att inte vara någon har jag burit med mig i ungefär 25 år. Det spelade ingen roll att jag hade förhållande, fick barn, blev framgångsrik på mitt arbete. Jag kunde inte tro på riktigt att det var jag och att jag var värdefull.

Till följd av mobbingen fick jag ett sammanbrott av ångest när jag var ungefär 13-14 år. Då lämnade jag min fysiska kropp i vaket tillstånd för första gången. Det var kväll och jag skulle sova när den fruktansvärda känslan grep tag i mig. Det gjorde så ont och jag var så pressad att jag skrek och grät. Tryckte mig mot väggen för att försöka komma undan. Jag minns fortfarande hur jag helt plötsligt var utanför min kropp, jag satt uppe i taket i andra änden av rummet och tittade ner på mig själv. Jag kunde se det som hände men jag kunde varken höra eller känna det. Där satt jag bara en kort stund för sedan kom mina föräldrar in i rummet för att få mig tillbaka. Jag var inte kontaktbar och jag kan fortfarande minnas hur det var att återvända ner.

Allt vände för drygt ett år sedan. En dag föll en sanning över mig och helt plötsligt var jag inget offer längre. Helt plötsligt kunde jag se att mobbingen hade fört med sig något gott. Att jag hade fått värdefulla lärdomar. Jag överdriver om jag säger att det är en gåva att ha fått uppleva allt detta men jag kan i alla fall se att jag har något att lära vidare till andra. Hur ska jag kunna förstå andra på riktigt om mitt eget liv hade varit smärtfritt?

(Tidigare publicerad i december 2012)