Att våga stå för den jag är

Som jag skrivit här tidigare så utbildar jag mig till mindfulnessinstruktör. Utbildningen är här i Malmö och den består av mycket självstudier vilket är både på gott och ont. Jag tillhör skaran som inte är så förtjust i att driva arbetet själv utan som gärna vill ha en puff och en genomgång emellanåt. Kanske bekräftelse på arbetet som jag gör. Därför har jag nu fått min stora utmaning. Under åtta veckor ska jag följa ett förbestämt program sex dagar i veckan. För min del handlar svårigheten i att ta bort ordet måste. Att jag inte måste följa programmet utan att jag gör det för att verkligen få reda på hur det är för att sedan kunna motivera andra människor att göra det samma.

Kursen är utvecklad av en man som är läkare sedan 40 år tillbaka och som nu har vigt sitt liv till att få upp ögonen för mindfulness. Gruppen jag går i består till stor del av kuratorer, socionomer och liknande. Någon pedagog och studerande är där också. Och så kommer jag. Camilla som drabbades av en utmattning så att livet sedan inte har blivit sig likt. Camilla som blev av med jobbet för att jag inte kan prestera som förut. I detta sammanhang känner jag mig underlägsen. Visst har jag också studerat på högskolan men den utbildningen är inget svar på frågan vad jag sysslar med på dagarna. Det är klart att jag kan säga att jag utbildar mig men jag är inte bekväm med att svara på följdfrågan: till vad? Det är mycket möjligt att jag har förutfattade meningar om människorna jag möter, att jag tror att de alla är skeptiker, men på något sätt märker jag att okunskapen om detta det okända är stor och det är svårt att förklara storheten i det jag håller på med då.

När jag satt på kursen i lördags var den en våg av tvivel som sköljde över mig. Hur ska jag som inte har en massa högskolepoäng i psykologi eller filosofi kunna klara mig. Jo, genom att jag är en människa som gått igenom många svårigheter och lärt mig något utav dem. Att jag genom de svårigheter jag gått igenom kan hjälpa andra människor att se ljuset. Jag har lärt mig behandlingsmetoder som jag själv provat på och som jag vet kan hjälpa. Vi är alla olika och vill lösa våra problem på olika sätt. Jag står för en del. Något annat som hjälper mig vidare är klienter som kommer tillbaka av olika anledningar. Mail som ett jag fick i fredags där klienten uttryckte sin glädje över att få prata med mig och hur hon kan längta efter det i tiden mellan de gånger vi ses. De förtroende jag får i samtal och på annat sätt. Att få lov att vara den som någon kan öppna sig för och som känner sig trygg i det. Det är stort och det är den känslan jag plockar in för att överrösta det negativa.

Det är som min lärare har sagt, att vi ibland måste utsättas för tvivel för att få reda på att vi är på rätt väg. Då och då måste vi ifrågasätta våra vägval. Det har jag gjort denna helgen och jag vet att jag ska fortsätta på min väg framåt!