Att ha makt över sitt minne

Jag har haft två slitsamma år. Jag vet att det är så men jag bär inte med mig detta minne i känslan. Jag väljer att gå min väg framåt med glädje och tacksamhet. Jag vet att jag inte är samma människa nu som innan jag brände ut mig. Jag vet att min kapacitet inte är, och förmodligen aldrig kommer att bli, vad den var men jag väljer att anpassa mig till mina nya förutsättningar. Jag har satt upp en plan för mig själv. En plan som innebär att jag ska orka i det långa loppet. En plan som gör att jag inte ska behöva sjukskriva mig igen. Men det är inte lätt alla dagar. Ibland kommer frustrationen över att inte kunna ha en massa bollar i luften längre. Frustration över att hjärnan inte har samma kapacitet som förut.

När jag möter klienter har jag glädje över all denna kunskap. Framförallt kunskapen om att förändringsprocesser tar tid. Hur man måste lära sig att se sina framsteg hur små de än må verka. Att man måste ha tålamod. På resans väg har jag lärt mig mycket om hur vi människor fungerar. Att vi helst väljer den vanliga vägen, den vi kan, istället för att pröva något nytt. Det jag också vet är hur viktigt det är att vilja ha en förändring på riktigt för att kunna genomföra den hela vägen.

En dag träffade jag en person som finns hos min gamla arbetsgivare. Personen i fråga visste att jag hade gått in i väggen och att det resulterade i att jag inte fick behålla mitt jobb. Jag fick frågan hur det är nu och jag svarade som vanligt. Att det går framåt, att jag inte är återställd men att det går bra. Jag berättade bara det som är bra. Min sambo delade inte riktigt min uppfattning om hur bra det är så han inflikade att "Nja, det är väl inte så bra alla dagar eller hur? Somliga kvällar är du ganska trött". Han har säkert helt rätt och jag förstår att han sa det i all välmening men för mig finns inte de minnena tydligt kvar. Jag accepterar de jobbiga dagarna och vet i min tanke att de finns, men väljer att komma ihåg i känslan i alla dagar som är bra för på så sätt kommer jag vidare i livet.