Att "fastna" i en meditation

Ju mer jag lär mig, desto mer inser jag att det finns mer att lära. Andra sätt att förklara på. Andra vinklar att se ifrån. Mycket av det jag lär mig i teorin, får jag även uppleva praktiskt. Allt är inte behagligt men det gör att saker blir lättare att förklara. Kanske mer trovärdigt.

Det har hänt igen. En pollett som trillade ner. Jag har på riktigt förstått varför jag alltid avslutar de meditationer jag leder ungefär såhär:

Det är dags att komma tillbaka till rummet där din fysiska kropp befinner sig. Återvänd till din kropp. Väck den försiktigt till liv genom att röra händer och fötter och när du känner dig redo, slår du upp dina ögon.

Jag var på en fyradagars medial utvecklingskurs för någon vecka sedan. Samma som jag var på förra året som då var extremt livsförlösande för mig. Där är det inte vägledda meditationer som jag är van vid. Jag är van vid att bli visad en väg, visad till en visuell upplevelse. Colin, som läraren heter, visar vägen "In to the quiet". Det är väldigt speciellt att bara sitta i tystnaden och svårt att veta hur djupt ner man kommer i avslappning eftersom man i regel inte är inne i någon speciell upplevelse, någon historia att vara delaktig i. Det är ett bra sätt att komma in i tystnaden som krävs för medialt arbete. Ju tystare ens inre är, desto lättare fångar man det som kommer i form av bilder, känslor, hörande och vetande.

Jag vet i mig själv, att jag kommer ner och in i tystnaden lätt. Poff så är jag där. Men hur djupt? Egentligen ingen aning - förrän på förmiddagen på kursens avslutningsdag. Vi satt i stillheten. Colin sa några ord då och då. Jag hörde honom. Jag hörde någon i rummet som hade somnat. Samtidigt som jag upplevde att känslan av min kropp hade försvunnit. Samtidigt som jag svävade ute i kosmos. Omgiven av alltet. En cirkulerande blå energi. Inga stjärnor. Jag har letat efter en bild som kan beskriva min upplevelse och den här är det närmaste jag kan hitta bortsett från att centrum där jag befann mig inte var ljus utan allt var blått.

/mitt-kosmos.jpg Så var det dags att komma tillbaka. Jag hörde Colin samtidigt som jag var i den blå energin. Följde hans instruktioner om att väcka kroppen. Jag rörde på händer och fötter. Det var dags att slå upp ögonen. Det gick inte. Jag kom in i en kamp som om jag var tvungen att dra mitt huvud tillbaka till nuet. Kämpade, drog och drog. En känsla av tuggummi som inte släppte eller som att dra huvudet genom en tratt. Lite lätt panik. Hörde Colin som började prata. Åh, jag inbillar mig nog bara mitt problem att komma tillbaka. Det är nog inte på riktigt. Så jag tvingade upp mina ögon. DÅLIG IDÉ!!!! Det kommer jag aldrig att göra om. Det var nog det värsta jag har varit med om. Jag kunde inte få in mig i mig. Borta, som i en dimma. Jag såg, jag hörde men jag fungerade inte. Kunde inte göra övningar. När vi skulle gå för att äta lunch, kändes det som mjölksyra i benen, det var svårt att gå. Huvudvärk, vilken huvudvärk. Tog en tablett.

Två och en halv timme tog det mig att bli mig själv igen. Somligt får man lära sig den hårda vägen för att förstå och veta på riktigt. Jag vill veta och förstå på riktigt och eftersom jag ofta leder meditationer så är denna kunskap extremt värdefull så TACK, tack för upplevelsen.